The way that you know what I thought I knew

Avklarat ännu en dag, och den här dagen gick ju betydligt mycket bättre än väntat. Ridningen på holmen gick rätt bra, för en gångs skull så var min sits bra. Det brukar alltid vara så att jag måste räta upp mig eller liknande. Men se idag satt jag där jag skulle, i alla fall enligt maria, eftersom det inte finns några speglar så såg jag ju inte själv hur jag satt. Men det kändes väldigt bra, jag och Bufflan börjar komma bättre överens nu. Nu vill jag ju inte rida nån annan när jag haft honom så mycket, min Butterfly ;) Alltså det namnet är nog det mest opassande jag hört. Han är väl så lite lik en butterfly som det är möjligt. Men han är fin ändå :D

Hade körlektion idag, gick ju hyffsat. Men jag vill bara göra bort allt det där nu, det är så tungt att ha kvar allt. Jag hinner inte med nånting!! Men just därför borde jag inte sitta här och slösa tid, men om nu människan kunde svara när man ringer så kanske jag kan börja med nåt sen ;) Det är typiskt, ingen verkar svara när det är jag som ringer nu för tiden. Wonder why :)

// J

Heaven help me

Hur kan det bli så, att nåt som är fantastiskt i mina ögon, är något helt annat i andras? Varför är det så, att det jag ser i honom, det ser inte så många andra? Varför är så många rädda, för att se vad hans ögon berättar? Varför är så många rädda, för att lära känna honom?

Människor har undvikit oss och vänt oss ryggen,

andra har skällt ut oss.

Det finns de som har attackerat oss,

förmodligen för att uttrycka sitt hat.

Människor har sagt "dig går inte att lita på",

och "det finns ingen som är så falsk som du".

Men det värsta av allt,

det finns de som inte säger något alls...

Jag ställde frågan idag, varför vänder folk när de ser oss? Och hur kommer det sig att nästan ingen vill ha med honom att göra? Jag har aldrig velat inse svaret, även om jag innerst inne visste det. Jag har alltid försvarat honom. Jag har alltid försökt övertala alla om att hans hjärta är rent, men det är inte många som tror mig.

Jag har så många gånger varit förbannad över hur vissa människor kan vara så oansvariga, hur det kan låta något så farligt hända flera gånger om. Jag har flera gånger sagt att det spelar ingen roll om det är en olyckshändelse, inte när det händer så många gånger, man är lika skyldig i alla fall. Hur kunde jag då själv tillåta något sådant här hända? Jag vill fortfarande försvara honom, och jag gör det, det är inte hans fel att jag har tillåttit det här. Det är inte hans fel att jag har gjort honom till den han är. Den enda som jag inte kan försvara är mig själv. 

 Hur kan det bli så himla fel, när det enda man vill är att göra något rätt? Hur ska man kunna ersätta någons liv? Jag lyckades inte första gången, och jag ser inget sätt att lyckas den här gången heller. Jag borde ha insett det redan då, men jag ville aldrig erkänna det. Det var han, på mitt ansvar, som var en av orsakerna till att en gammal hunds liv försvann för fyra år sedan. 

Jag är så ledsen för det, och för allt som hänt idag. Och jag vet att det är försent för det nu, det som är gjort är gjort. Men jag vill att alla ska veta att jag är ledsen för de som hänt, och att jag kommer försöka se till att det inte händer igen. Om det räcker.

// J