En sån där halvdålig start på veckan. Allt flöt väl på helt ok tills det var dags att sitta upp på hästen. Att rida ut på Kiwi kan väl sluta lite hur som helst. Redan på väg till travarvägen så fjantade han runt och trampade mig på foten. När jag skulle sitta upp kunde han inte stå still. När vi sen skulle börja trava så insåg jag att det här kan gå åt skogen. Bokstavligt talat. Hästen kunde abslout inte bara trava utan galopperar rätt in i baken på drutten som också är känd för att kunna bocka. Kiwi drar som fan och höll på göra en volt ner i diket, och så fortsatte det väl ungefär hela vägen fram och tillbaka. Sen skulle vi hoppa över ett hinder gjort av snöklimpar och vägpinnar. Jag tror jag tog mig över hindret en gång (av tre eller fyra försök) med en skenande häst som rusade rätt in flertalet hästar och över diken och flamsade runt som en idiot. Tillslut var jag helt färdig och kämpade för att överhuvudtaget få nå luft och försöka att inte börja gråta. Jag ville bara tillbaka till stallet, men efter övertalning så försökte jag hoppa hindret en gång till och den här gången först av alla hästarna. Såklart far hästen iväg i galopp, förbi hindret och drar iväg allt vad han har efter vägen. Jag insåg ju att jag kommer inte få stopp på honom förrän vägen är slut så det var bara att hålla i sig och be till Gud om att vi inte kommer gå omkull eller nåt liknande. Jag har aldrig suttit på en häst som har sprungit så fort. I ridhuset hinner man ju inte direkt få upp den farten. Men efter en sån väg går det. Tack och lov saktade hästen ner när vägen började ta slut så att jag till sist fick stopp och då hoppade jag av och började leda honom tillbaka. Just då var jag nog inte så rädd, jag vara bara glad att jag levde och stod på marken. Sen kom Ire och Ivan till undsättning så jag fick rida Ivan tillbaka och Ire bytte häst med Emm stackarn som skulle "rasta" Kiwi. Emm du är en av de tuffaste brudar jag känner ;D och tack till Ire som erbjöd mig sin häst :)
Nä, ibland ställer man sig själv frågan vad som är meningen med att rida. Och inte fan vet jag, men det har i alla fall varit det viktigaste i mitt liv och jag vill att det ska fortsätta vara så. Men ibland blir jag osäker. Varför kunde jag inte bli som dom som jag växte upp med. Skotrar och bilar känns inte lika farligt som det jag håller på med. Eller varför inte bara nöja sig med det man har. En hund och fyra katter...
Grejen är väl den att man inte ska tänka så mycket, utan bara göra. Men det är när man inte tänker sig för som en olycka händer så lätt. Nu när jag kom hem till så började tankarna fara och när jag insåg att vad som helst hade kunnat hända idag så släppte bara allt och tårarna kom i floder. Men jag vet att hästar är så mycket mer än bara hästar. Men för att kunna förstå och hantera dom så måste man ta sig fram på en väldigt lång väg. Varför måste vägen då vara så svår att ta sig fram på och så hopplöst krävande? Det tar på en, både fysiskt och psykiskt.
// J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar